hopelosthead

Jag läste vår messengerkonversation nu i natt. Det var väl dumt, men nu blev det så. Visserligen var den ganska bristfällig, för det mesta fanns på sms, men ändå. Jag mår som jag förtjänar. Det är en väldigt liten flisa av det som var vi, men det jag såg mest var detta: Jag var mycket mer rationell än jag minns det. Jag var kaos en massa av tiden men rätt många meddelanden är jag som sätter gränser. ...och sen ber om ursäkt för det.

 

Problemet med oss var att vi såg världen helt olika. Du var inte intresserad av mitt sätt att se på världen och tvärtom. "Forever isn't very fascinating to me", skrev jag till dig. Och precis så är det, och var då. Jag älskade dig på ett sätt du inte ville höra talas om. Det tog hela mitt fokus. Ditt fokus var alltid på tusentals saker. Men jag var din, helhjärtat. Jag var redo att ge upp allt och just därför kunde vi aldrig fungera. Du skulle förmodligen ha kunnat älska mig helt om jag inte gav upp allt för dig. Well, så går det när man dejtar en instabil 21-åring. Och det är så mycket jag vill be om ursäkt för. Jag borde aldrig ha bett dig att prata engelska med mig. Det är inte okej alls. Och jag borde inte ha klängt mig fast på dig som jag gjorde. Det var fucked up. Och jag är inte den personen längre. I min relation är jag trygg och lugn och varm. Och jag skrev en bok. Jag vet inte om du har sett det, förmodligen inte. Men du skulle nog bli hype om du visste det.

 

Det finns mycket jag har varit arg på dig för. Ganska mycket har jag föraktat dig för, kan jag vara ärlig och säga. Jag läste ditt sista meddelande och jag hade glömt att du skrev att du tyckte att jag blev manipulerad av 90 % av alla jag kände. Det var bara något du sa i affekt men what the fuck. Och ändå vill jag att du ska veta att jag inte hatar dig. Och jag vill att du inte ska hata mig. Det är själviskt men jag vill att du ska minnas mig som något fint. Middagar på lilla torg, gitarr och sång, långa morgnar, skratt och inspiration. Eller riktigt bra sex, det räcker. Och när jag tänker på det kan jag inte låta bli att tänka på vad K sa. Det måste vara något han hittat på, tänker jag. Men om så inte är fallet så ber jag om ursäkt för allt jag eventuellt kan ha gjort. Det är en lame jävla ursäkt men jag vet inte bättre.

 

Jag hoppas att du har det bra. Att du njuter av livet och av din vardag. Att du är med dina barn så mycket som möjligt. Jag önskar att jag visste vad de hette. Och jag önskar att vi inte slutade som vi gjorde. Men nu har det gått sex år sen vi hördes. Det sista i vår konversation är att jag säger "seriously what are you talking about" och det får jag aldrig veta. Med det ska jag sova. Vi kommer aldrig att höras igen. Jag kanske är blockad, vem vet. Jag sakanr dig fortfarande ibland. Det önskar jag att du visste.