Tre år genom åren: Februari
Februari
Eller ”får jag komma in?”
Vi har åkt bil alldeles för länge nu och jag har ångest. Det trycker över bröstet, inte för mycket för att hantera men nästan. Jag fokuserar på att ta stämmor på radiolåtarna. Det är förmodligen värdelösa stämmor, men jag och S har kul när vi sjunger åtminstone. Förut visste jag inte att man kunde ha kul fast man har ångest. Att ångesten bara kan vara en känsla bland alla andra, liksom. Den tar över, men inte helt. Vi har åkt i en evighet och jag har ingen aning om var vi är. Tar det inte lite för lång tid till och med? Det var ju hundra år sedan vi var hos farmor och hämtade Lukas och en miljon år sedan vi lämnade Sälen!
”Var är vi?” mumlar jag.
”Skåne snart”, svarar pappa. Bra, men jag trodde redan att vi var i Skåne. Jag vill bara hem nu. K svarar åtminstone på sms igen. Hon har varit och simmat, så jag har varit utan henne i flera tråkiga timmar. Men nu kan jag skriva att jag inte mår bra. Det är skönt att hon kan trösta mig.
”Have you ever tried sleeping with a broken heart?” sjunger Alicia Keys. ”Well, you could try sleeping in my bed.”
Precis så känns ångesten just nu. Det är kallt och ensamt och jag vill komma hem och prata med K. Vill absolut inte tillbaka till skolan imorgon. Vill inte tänka på sist jag var där, och jag bröt ihop och blev sjukanmäld mot min vilja sista dagen. Jag är ju inte sjuk, jag mår bara inte särskilt bra. Det är inte samma sak! Det är ju ingen fara med mig. Jag behöver bara höra K säga att hon älskar mig och att allt är bra. Det är bara det. Snart hemma.
Plötsligt stannar bilen. Jag förstår ingenting. Mamma går ut och iväg någonstans. Vad är det som har hänt? Är något fel? Det kanske är något med min mosters bil? Fast, nu när jag tänker efter, de tog väl en annan väg hem? De behövde ju inte åka via farmor, liksom. Jag förstår ingenting, men varken pappa eller S verkar undra.
”Emma”, mamma öppnar min dörr, ”kan du flytta in?”
Vem ska sitta här? Jag hinner tänka att min kusin A kanske inte vill åka med sin familj av någon anledning. Varför jag tänker på A och inte hennes syster J vet jag inte. Jag flyttar mig inte, för jag förstår inte.
”Får jag komma in?”
Först känner jag inte igen rösten. Det är ingen av mina kusiner. Det låter nästan som…
”Hallå, flytta in!”
Det är K. K är här. Hon står vid min bil. Men hon är ju hemma? Hon har ju varit och simmat? Förvirrat flyttar jag in och gör plats för henne i bilen. Först får jag inte fram ett ord, men sen måste jag få veta vad i hela helvete det är som pågår.
”Jag skrev till din mamma mitt i natten”, säger K och det hörs hur mycket hon har ansträngt sig för att hålla tillbaka det här. ”Jag kunde inte sova som vanligt och kom på att detta kanske skulle gå.”
”Men va? Hur länge ska du vara här?”
”Hela mitt lov! Jag åker på söndag!”
Det här är sjukt. Jag kan inte förstå det.
”Så vi är i Engelholm nu?”
”Ja! Jag var tvungen att säga att jag skulle simma så du inte undrade varför jag svarade på flyget!”
”Och ni visste detta?” frågar jag och familjen säger ja. Alla visste. Vi körde en annan väg för att hämta henne på flygplatsen och hon ska vara här en vecka. Men vänta nu.
”Men jag ska ju vara i skolan!” utbrister jag.
”Jag har pratat med skolan”, säger mamma, ”hon får följa med.”
K ska till min skola. Hon ska få se alla miljöer jag är i och träffa mina kompisar. Det här är det bästa jag någonsin har varit med om och ändå förstår jag inte hur det är möjligt. Vi lyssnar på samma låtar som sist vi åkte den här sträckan och nu känns det jättebra att åka bil.
”Jag blev så frustrerad när du sa att du inte mådde bra innan”, säger K, ”jag kunde ju inte säga att snart kommer du inte behöva må dåligt!”
Det är så fint och jag kan inte fatta att min mamma och K har koordinerat detta. Att hon ska vara här. Hos mig. I en vecka. Hon är det bästa som hänt mig.
