Yolo vi kör ett till kapitel från min bokajävel
Merel
”When you have finished your test, you may go home.”
Ett jubel bryter ut i klassrummet.
”But please don’t rush through the questions”, skyndar Jessica att lägga till. Vad trodde hon skulle hända? Självklart kommer alla att skriva så fort de kan för att få åka hem tidigt. Hon borde ha fixat en uppgift efter provet, eller kanske helt enkelt inte haft prov på torsdagar utan nån dag när de inte slutar tidigt. Sen vad den stora glädjen i att komma hem tjugo minuter tidigare är fattar hon inte heller. Eller jo, såklart fattar hon att man hellre vill vara hemma än i skolan. Men vad gör tjugo minuter för skillnad för dem? Det är ju inte som om de behöver tillbringa de där tjugo minuterna med att vänta på en bil, som dessutom mycket väl kan vara en kvart sen eller mer. Merel suckar och börjar med provet. Snabbt fyller hon i rätt prepositioner i rätt meningar, eller det hon tror är rätt åtminstone. Engelska brukar gå bra, men hon hade tre fel när Shelley förhörde henne igår och det kan hon absolut ha nu också. Redan efter fem minuter börjar stolar skrapa.
”Make absolutely sure that you are finished before handing in your tests!”
Ingen bryr sig det minsta om Jessicas ord och rummet töms snabbt på folk. Merel sparar sitt färdiga prov och skickar det till Jessica, men reser sig inte upp. Det är trettiotvå minuter kvar av lektionen. Det blir fyrtiotvå minuter tills bilen ska komma. Aldrig att hon står ute i kylan i mer än fyrtio minuter. Hon slår ihjäl en stund med att läsa ett extremt långt meddelande från Jill om dagens interaktion med Fountain Pen i matsalen.
”Han frågade vad jag skrivit på sistone och sa att han visat min novell för en kompis som är gymnasielärare och kompisen hade tydligen tyckt att jag skrev jättebra! Han har visat vad jag skriver för andra! Det måste väl betyda något?”
Hur svarar man på det? Vad kan hon säga? Att FP gillar vad Jill har skrivit är ju inte en indikation på att han är intresserad … eller det måste i alla fall inte vara det. Men å andra sidan, hur skulle Merel känna om Alexandra sa att hon var bra på något? Bara tanken får det att bubbla i magen och pirra i händerna. Så hon fattar ju hur Jill känner. Hon svarar att det är helt sjukt att han visat hennes text för nån annan och önskar lycka till på lektionen imorgon, men säger ingenting om Jills sista mening. Det är nog bäst så.
När det är tjugotre minuter kvar av lektionen blir Merel rastlös och packar ner datorn. Hon kan ju sitta på bänken i korridoren en stund och vänta åtminstone och där kanske det till och med finns någon att prata med eller lyssna på.
”Did everything work smoothly?” frågar Jessica när Merel är på väg ut.
”Yes, thank you”, svarar hon. Jessica är en av de rimligaste lärarna och har i princip alltid anpassat materialet eller, ännu bättre, sett till att det inte behöver anpassas alls. Frida var bara med på engelskan de första veckorna, sen kom de överens om att det absolut inte behövdes. Merel vet inte riktigt vart Frida tar vägen på torsdagseftermiddagar, men hon hoppas att hon får gå hem tidigare. Det känns liksom lite konstigt att fråga, fast Merel vet inte riktigt varför. Hon och Frida funkar bra ihop och hon vet en del om Fridas liv, typ att hon har en kille som heter Emil och att hon bor på norra fäladen, men just hur jobbet funkar känns inte som hennes business. Det är ju egentligen mer hennes business än vad killen heter, men känslan är där ändå. Hon kanske bara vill slippa tänka på att Fridas hela arbetsbeskrivning är att ta hand om och hjälpa Merel. Det är för knäppt.
När hon stängt klassrumsdörren efter sig märker hon att hon gjort ett stort misstag.
”Men engelska är inte alls svårt, du måste bara tänka annorlunda!”
Alexandra sitter på bänken. Om Merel gått ut sekunden hon blev klar med provet hade hon kanske fått lyssna på Alexandra i nio minuter till! Men nu måste hon sitta på samma bänk som Alexandra och vem det nu är hon pratar med och det känns lika överväldigande som det känns omöjligt att låta bli.
”Lätt för dig att säga.”
Merel får lust att snurra runt av glädje. Det är Isak hon pratar med! Då kan hon sätta sig på bänken utan att det ser konstigt ut!
”Ja men du tänker fel”, fortsätter Alexandra. ”Du måste sluta tänka att varje ord har en översättning. Fattar du?”
”Nej”, svarar Isak utan att verka bry sig det minsta. Nu är han ju visserligen hennes bror, men hur kan man inte bry sig om vad Alexandra säger? Merel tar ett djupt andetag och går mot bänken.
”Hej!” säger hon och försöker låta som en person och inte en samling kaos och hormoner och fladdrig förväntan.
”Hej, hur gick det?” Isak låter tacksam över att fokus flyttas från hans engelskakunskaper.
”Bra tror jag. Finns det plats här?”
”Ja, det är bara jag och Alex som sitter här. Vi väntar på vår pappa.”
”Vadå brukar inte ni … brukar inte du cykla?”
Hon får inte låtsas om att hon såklart vet att Alexandra också cyklar. Det är klart hon vet. Kanske har hon till och med hört henne ställa ifrån sig cykeln och sen snabbt rört vid styret när Alexandra försvunnit runt hörnet. Det kan eventuellt ha hänt, men det är absolut ingenting nån utom Jill behöver veta.
”Jo”, svarar Isak, ”men mormor fyller år så vi ska åka dit på fika. Hon bor utanför Svedala så det är lättast att han hämtar upp oss.”
”Synd att det inte är en löv eller arp”, säger Merel och skäms för att hon tar upp det där igen. Isak måste tro att hon är besatt av skånska orter nu.
”Just det”, säger Alexandra, ”hur blev er photoshoot?”
Holy fuck, Alexandra vet att de har varit på photoshoot. De har pratat om Merel med varandra. Vad har han sagt? Vad har Alexandra svarat?
”Jag har inte framkallat bilderna än”, mumlar Isak.
”Alltså det behöver du inte göra”, säger Merel snabbt, ”det är lugnt. Det är säkert dyrt och sånt.”
”Klart du ska framkalla dem”, invänder Alexandra, ”bästa idén ju!”
”Jag ska, när jag är i stan nästa gång.”
Det blir tyst. Merel försöker hålla händerna stilla, men det går inte så jävla bra. Tänk om Alexandra får se bilderna sen? Merel ler säkert inte ens normalt på dem! Hon ser säkert helt knäpp och konstig och blind ut! Och nu är det tyst och Merel borde gå och låta syskonen ha sitt samtal ifred, men det kan hon inte. Så hon sitter där, bredvid Isak, och försöker hålla koll på alla sina kroppsdelar. Det är inte särskilt lätt.
”Har du hört vad det står på väggen idag, Merel?”
Man vet aldrig helt var man har Isak. Merel antog att om någonting var off limits i just den här konversationen borde det vara revolutionen, men tydligen inte. Vad borde hon svara? Borde hon ha hört eller inte?
”Nej”, bestämmer hon sig för, ”vad är det nu?”
”Man ska ha på sig vad man vill imorgon”, svarar Isak. ”Men jag vet inte om nån kommer göra det.”
”Jag kommer nog göra det”, säger Alexandra. ”Kul när det händer nåt. Du då, Merel?”
Alexandra sa precis hennes namn. Det går som en blixt från huvudet enda ner till fötterna och bänken gungar till. Alexandra sa hennes namn och dessutom sa hon det rätt. Det blir varmt i hela kroppen och hon vet inte vart hon ska ta vägen.
”Hallå Merel, försvann du?”
Shit, hon har inte svarat på frågan. Vad var frågan? Om revolutionen, just det. Men hur ska hon kunna säga något alls? Nu har Alexandra sagt hennes namn två gånger! Men hon måste samla ihop sig och svara nu, hon måste!
”Jag tror det”, får hon fram. ”Låter kul.”
”Vad ska du ha då?” frågar Isak.
”Nån fin klänning tänkte jag. Men jag vet inte.”
”Det ser jag fram emot”, säger Alexandra och världen kränger. Merel måste ta tag i bänken för att vara säker på att jo, det här händer. Och såklart väljer färdtjänstchauffören exakt det ögonblicket att ringa och säga att han är utanför.
”Ses imorgon”, säger Merel och reser sig upp. Benen är ostadiga och hon vinglar till innan hon får ordning på dem.
”Oj, är du okej?” frågar Alexandra.
”Ingen fara”, mumlar hon, ”reste mig för snabbt bara.”
Hon skyndar genom korridoren och ut till bilen. I huvudet hör hon Alexandras varma röst om och om igen. Hon måste ha sett ut som en idiot, men det spelar ingen roll. Hon får väl hitta på nån bra förklaring till Isak imorgon.
